Kaffe serveras i kopp med fat under och kaffeskeden till höger.
Finkaffeservisen har ännu en assiett, lite större, under kaffefatet. Därmed består det ultimata kaffekuvertet av fyra delar plus ett rakt glas för isvatten.
Därtill kommer kaffekannan och gräddkannan, som idag vanligen innehåller mjölk, plus en sockerskål, som i finaste fall har en liten sockertång att nypa
till sig sockerbitarna med. Sedan ska det vara en servett också, en extra liten och söt med broderier. Fast bara om det är en bjudning på högre nivå.
I Sverige passar det med kaffe till frukost, gärna med mjölk, mitt på förmiddagen, till lunchsmörgåsen, efter lunch, på eftermiddagen, efter middagen, kort sagt alltid.
Förr på landsbygden drack man ofta kaffe på fat; man hällde lite kaffe från koppen ut på kaffefatet, lade en sockerbit på tungan och sörplade kaffet från
fatet, silande det genom det dyra sockret. Kaffet svalnade snabbare på fatet än om det var kvar i koppen, och ett ljummet kaffe smakar ju mer än ett hett.
Det spretande lillfingret som så ofta ses på bilder av kaffedrickande damer är ett minne blott. Idag är det ett löjligt och helt misslyckat försök att se fin ut.
Kaffekoppen kan vara en liten mocka- eller espressokopp, en tunn bjudkaffekopp, en rustik kaffemugg (som är så vanlig på arbetsplatserna) eller
en rejäl frukostkopp, som klarar en halvliter nybryggt kaffe.
Alla kaffekoppar hanteras på samma sätt enligt alla regler för kaffeetikett.
Man håller i koppen med en hand, man dricker utan att sörpla (om kaffet är för varmt så väntar man) och man har aldrig skeden kvar i koppen när man dricker.
Av de många reglerna för kaffekalasen lever bara en kvar och den gäller de sju sorternas kakor till kaffet: börja med vetebrödet, därpå mjuka kakan, sedan
småkakorna och sist tårtan. Den som beter sig hyfsat förser sig inte med mer än tre sorter i taget på sin assiett. Så det så!
