Här är några av de många historiska personer vilka har starka (och ibland lite underliga…) band till kaffe.
August Strindberg (1849-1912)
Var synnerligen matkunnig och prisade kaffe för dess berusande doft. Han ville njuta dess demoniska tjuskraft. I sitt arbetsrum hade han en ständigt
puttrande s.k. rysk kaffekokare, vilket kanske gjorde drycken mindre njutbar.
Fanny Faulkner, hans sista kärlek, skriver (August Strindberg i Blå Tornet, 1921):
Hans eget stigande intresse för det husliga tog sig bl.a. uttryck på så sätt, att han inköpte en uppsättning duktyg, bordsilver och en kaffeservis. En kaffeapparat hade han redan och använde den varje dag för sitt morgonkaffe, som han inte anförtrodde någon annan att koka. Jag nödgades röja, att hans eget kaffe var närmast odrickbart, men han kunde inte förmå sig att avstå från det – och vem vågade väl öva påtryckningar i en så delikat angelägenhet?
Johann Sebastian Bach (1685-1750)
Bach skrev en ”kaffekantat”, en humoristisk enakts operett om en sträng far som försöker hejda sin dotters kaffedrickande. Ur denna kantat: ”Betty: -Käre
far, var inte så sträng. Om jag inte får min lilla demitasse kaffe tre gånger om dagen blir jag som ett torrt stycke stekt get.”
Napoleon Bonaparte
Han sade: ”Starkt kaffe och mycket gör mig klarvaken. Det ger mig värme, en ovanlig styrka, och en smärta som ej är utan välbehag. Jag vill hellre lida än
vara känslolös.”
En kopp svart kaffe avslutade hans måltider, mellan målen drack han aldrig kaffe, som andra gjorde (Louis Fauvelet Bourienne).
Fredrik Den Store
Den preussiske monarken drack ofta kaffe kokat på champagne i stället för vatten.
Sir James Mackintosh
Den skotske filosofen och statsmannen påstod att en mans sinnesförmögenheter står i direkt proportion till de kvantiteter kaffe han dricker
Talleyrand
Den franske diplomaten utbredde sig om den idealiska koppen kaffe: Den skulle vara ”svart som djävulen, het som helvetet, ren som en ängel, söt som kärleken”. Det påminner om en amerikansk general, som under andra världskriget var inkvarterad på ett engelskt slott. Hovmästaren frågade vad han ville ha till frukost. Generalen: Kaffe och det ska vara starkt och varm och sött som mina älskarinnor! Hovmästaren torrt: Svart eller vitt, sir?
Voltaire (1694-1778)
Även på gamla dar sades Voltaire ha konsumerat femtio koppar dagligen. Då man påpekade för honom att kaffe är ett långsamt verkande gift svarade han: -Det
tror jag visst, för jag har druckit det i 65 år och är inte död ännu.
Honoré de Balzac (1799-1850)
Honoré de Balzac konsumerade kaffe i en utsträckning som närmast är att beteckna som missbruk. Upp till fyrtio koppar per natt krävde hans skapande
och någon har beräknat hans totala konsumtion till 50 000 koppar bitterstarkt kaffe.Balzac var besatt av sitt kaffe, en blandning av bourbon, martinique och
mocka, kokt till en stark, sirapstjock brygd, som han behövde för att förlösa sin kreativitet:
Kaffet glider ned i magen och då kommer allt i rörelse; idéerna rycka fram som den stora arméns bataljoner på slagfältet, kampen börjar. Minnen marschera upp
med stormsteg som anfallskolonner. Det lätta kavalleriet utvecklar sig i ståtlig galopp, logikens artilleri brusar fram i sin träng och sina kartescher
som tiraljörer. Gestalterna kostymerar sig, papperet täckes med bläck. Slaget börjar och slutar under strömmar av det svarta flödet, liksom det verkliga
fältslaget drunknar i den svarta krutröken.
Ludwig van Beethoven (1770-1827)
Beethoven, som hörde till kaffeentusiasternas skara, hade ett eget recept på gott kaffe. 60 kaffebönor per kopp skulle hans husjungfru ta; varken mer eller
mindre.
